Hej och välkommen

Hej och välkommen. Bloggen handlar om livsstilsfrågor och att leva med kronisk sjukdom. Här lämnas inga medicinska råd. De bör ges öga mot öga.

Translate

fredag, juni 09, 2017

Ett exempel på neuroplasticitet



Daniel har en förlossningsskada- cerebral pares .  Sedan han började med yoga har betydlig förbättring inträtt. Se hans egen berättelse på Facebook.

Detta är exempel på neuroplasticitet, det vill säga hjärnans förmåga att läkas. att bilda ny nervvävnad. Detta är ständigt pågående  men sker speciellt i småbarnsåren, puberteten och om det inträffar en skada. Tidigare trodde man att det inte kunde bildas nya nervceller i hjärnan men nu vet man att det i vissa områden kan ske. till exempel i områden som har med minne och liknande att göra. Det mesta av nybildningen gäller emellertid ny förbindelser mellan olika nervceller eller mellan nervceller och andra celler. Varje gång man lär sig något bildas ny förbindelser. Och det är väl just vad som hänt med Daniel då han tränat.

Jag har tidigare skrivit en del om neuroplasticitet.
Föredraget : Lite om hjärnan och musik.

Constraint  induced therapy: är en behandling som går ut på att träna en skadad sida efter exempelvis efter en stroke. Man begränsar förmågan att röra den bra sidan och tvingar fram att man skall använda den dåliga sidan. Jag såg nyligen en film om Churchill, som efter en stroke behandlades på detta sätt av sin sjuksköterska rent spontant.

Intervju med constraint therapy's  grundare.

Den blinde som kan cykla.

Se med tungan.

Det är några år sedan jag läste och gick igenom en del studier och annat material om detta. Idag har säkert mycket mer tillkommit. Aktuell information kan man hitta här:
Där finns en video om behandling av afasi,  och en som visar hur hjärnan förändras med denna terapi. Taub var den förste som kunde visa att det skedde förändringar med hjälp av magnetkamera. Annars har man tidigare trott att mycket att förändringar efter träning rörde sig om placeboeffekt.
På samma sajt säger man också att man framgångsrikt behandlar strokeskador, olycksskador på hjärna, multipel skleros och cerebral pares.


lördag, juni 03, 2017

Mer yogajympa- om nyttan av stretchning - även passiv stretchning

Övningarna vaggning ( blå bakgrund) den där man tar tag i vristerna och sträcker ut benen( gul bakgrund) är töjningar. Detta ökar smidigheten men kan sannolikt ha andra effekter också. I TV programmet Medicin med Mosley ( Detta avsnitt) 24,5 minuter in i programmet kan man se effekterna av att bli stretchad av andra. Detta kan vara bra om man exempelvis inte klarar att träna så mycket själv. Till exempel kan blodsockret gå ned med 23 procent,. Pulsen ökade med 17 procent då man stretchades av någon annan, och energiförbrukningen var hela 126 procent högre. Man förbrukade cirka 100 kalorier för varje timme man stretchades. Forskaren Ian Lahart Wolverhamton bakom detta försök förklarade det med att vid aktiv träning-stretchning tas glukos upp i musklerna och något liknande sker också vid passiv stretchning, de transportörer ( molekyler som transporterar glukos in i muskelcellerna) aktiveras av stretchningen och gör så att glukos transporteras in i muskelcellerna och förbränns där varigenom blodsockret sänks. Speciellt de som inte klarar träning själv är detta bra för.




Följande övningar lärde jag mig när jag hade ont i knän. De var mycket effektiva för att stärka de muskler som stabiliserar knän och ledde så småningom till att jag blev mycket bra i mina knän. Numera gör jag 10 övningar av varje.



söndag, maj 21, 2017

YOGAJYMPA



Jag försöker varje morgon göra ett antal gymparörelser som är yogainspirerade. Programmet går att göra på mellan 20 minuter till cirka en timma. Försöker att gå igenom hela kroppen och hålla den rörlig och smärtfri. Målet är träna upp styrka, smidighet, balans, minska risken för fall och skada.Viktigt tror jag är att träningen är individuell, att man tränar utifrån sin förmåga. 'Vi har olika utgångspunkter. Vissa saker kan jag göra och andra går inte alls.



För att uppnå exempelvis balans gör jag rörelser som jag inte klarar så bra, men syftet med träningen är att försöka förbättra och klara en sak bättre. Det man redan klarar av behöver man ju egentligen inte träna. Första rörelsen är just en sådan rörelse. Jag försöker att stå på ett ben medan jag håller upp händerna och försöker att spela på en låtsasflöjt. Jag har hållit på med övningen länge men blir inte mycket bättre. Jag klarar att göra rörelsen ungefär lika länge nu som då jag började. Jag svajar och försöker bevara balansen och det är just det som jag tror är bra. Jag tränar in att undvika falla, tränar in att snabbt kompensera en tendens att falla åt ett håll, tränar in snabba avvärjningsrörelser och reflexer.


Jag har märkt att jag blivit ganska bra på att reagera snabbt då jag till exempel snubblar, vilket jag gör relativt ofta. Att övningen i sig inte gör mig till en trapetskonstnär spelar ingen roll men den gör att jag klarar vardagen. Här är en bild på rörelsen som jag inleder dagen med. Vanligen gör jag rörelsen en gång med stående på vänster ben och en gång på höger.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Därefter gör jag följande sträckövningar i liggande. 
Jag sträcker ut en arm och motsatt ben så långt som möjligt. Man får inte heller glömma att sträcka huvudet uppåt.  
I nästa moment ligger jag på rygg och nu böjer jag i ett knä och vrider så långt som möjligt åt motsatta sidan helst till man når underlaget. Höften lyfter på underlaget men axlarna skall båda finnas kvar mot underlaget. Detta för att få maximal vridning i bålen. Dessa rörelser går sammanlagt på cirka en minut eller hur länge man nu vill behålla vridningen.

Jag tror detta bevarar rörligheten i rygg, armar och motverkar krökningar i rygg.


























torsdag, april 06, 2017

ocrelizumab (Ocrevus): Nu godkänt som bromsmedicin mot progressiv MS i USA

Under de senaste decennierna har kunskapen om hjärnan mångfaldigats. Där ute i cybervärlden finns ett ständigt flöde av forskningsrapporter och nyheter. Den som har MS eller andra sjukdomar i centrala nervsystemet har anledning att se ljusare på framtiden.


Nu finns första medlet som godkänts för behandling mot progressiv MS. Substansen heter ocrelizumab och är besläktat med Mabthera som används mot MS utan att vara godkänt på den indikationen och som visat sig ha god effekt. Man kan bland annat läsa om detta på Neuroförbundet. Artikel klicka här.
Liksom Mabthera är ocrelizumab en antikropp vars verkan är att minska B-celler som är bärare av molekylen CD 20 på sin yta precis som Mabthera. Dessa B-celler tros bidra till skadorna på nervvävnaden vid MS.
.


Ocrelizumab ges intravenöst, Om man skulle ge det som tablett skulle det som det äggvite ämne det brytas ner i magtarmkanalen.

Det har varit tre fas III undersökningar av ocrezulimab. kallade OPERA I och II och har gällt skovförlöpande MS och dessutom har genomförts en undersökning avseende progressiv MS och denna hette Oratoria.



Vid skovförlöpande MS har medlet jämförts med betainterferon  och man fann där en mycket stor skillnad mellan medlen.

Man fann en minskning med årlig skovfrekvens med bortåt 50 procent jämfört med Rebif som har cirka 30 procent minskning. Sammanlagt skulle detta bli cirka 75 procent färre årliga skov.
 Även beträffande funktionsförsämring  finns en effekt  cirka 40 procent jämfört med Rebif.
På magnetkamaeran  såg man en mycket stor minskning av totala antalet T1 kontrastladdade lesioner 94-95 procent. Även T2 lesioner minskade både nya men också sådana som förstorats.

Vid progressiv MS beskrivs resultaten som mer blygsamma. Man får dock inte glömma att en del betecknade resultaten för Rebif och Copaxone för blygsamma och ville inte ge dessa medel. Det som är blygsamt utifrån, för iakttagare kan vara något helt annat för den som har symtomen. En skillnad på 30 procent för någon med gångsvårigheter kan vara en för den personen mycket stor skillnad  och innebära skillnaden mellan att klara ett jobb eller inte, klara sig utan hjälp eller inte. Därför bör man vara vaksam mot sådana beteckningar som blygsam och modest. För den berörde kan det vara en jättestor skillnad. Dessutom är detta statistik och genomsnittstal. I en del fall kanske det hjälper till 10 procent och i andra fall 50.
Så till resultatet avseende progressiv MS.

Man mätte funktionsförsämring som kvarstod minst tolv vidare och detta minskade med 24 procent jämfört med placebotabletter ( verkningslösa substanser). Vidare minskade  funktionsförsämring som kvarstod 24 veckor med  25 procent,
Man mätte gångförmågan  Tid för att gå sträckan 25 fot minskade med 29 procent efter 120 veckors behandling jämfört med placebo.
Man tittade på den totala volymen ( sammantagna storleken) av T2 lesioner minskade med 3.4 procent medan denna ökade i stället för de som stod på placebo med 7.4 procen, 
Volymförlusten minskade med 17 procent under 120 veckors behandling i jämförelse med placebo.
Siffran 3.4 procent minskning av sammantagna storleken på T2 lesioner är på ett sätt mest imponerande eftersom det antyder en förbättring.

Under de senaste decennierna har kunskapen om hjärnan mångfaldigats. Där ute i cybervärlden finns ett ständigt flöde av forskningsrapporter och nyheter. Den som har MS eller andra sjukdomar i centrala nervsystemet har anledning att se ljusare på framtiden.

onsdag, mars 15, 2017

Ett framtida allt större hälsoproblem

För ett par år sedan skrev jag om de kanske mest försummade MS symtomen- troligt är att i vår tid då man skall vara så effektiv och tillgänglig som möjligt är samma symtom det som drabbar ett flertal av oss alla -frisk som sjuk. Nyligen fick jag ett e-mail från en person som läst min artikel ( på engelska: av någon anledning är det fler amerikaner än svenskar som läser min blogg numera) och tyckte att jag skulle länka till sajten the Sleep Judge  Health benefits of sleeping vilket jag härmed gör, Sleep judge, eftersom jag tycker att de tips och kanske framförallt de fördelar med en god sömn som berättas där är väl värda att föras vidare.

Jag håller på att slutföra boken Att ta åran i egen hand ( som kommer att heta  något helt annat) och i samband med det har jag tittat en del på hur brist på sömn kan påverka hälsan både för den  friske och sjuke. Det finns en del att göra åt sömnen utan att ta till sömnmedel. Det kanske allra viktigaste för många är koffeinet. För mig blir min sömn oftast störd om jag dricker kaffe med koffein. För min del gäller det hela dygnet. Andra klarar det med att låta bli dricka på kvällen. Åter andra kan dricka det när som helst. När jag var ung spelade det här ingen roll, sedan gick det bra om jag spolade koffeinet på  kvällen och nu helst inget hela veckan. I Spanien går det här jättebra, mycket sällsynt om något kafé inte har koffeinfritt kaffe men i Sverige är det nästan hopplöst.

Kom ihåg vårda din sömn.
Den här vackra glasverandan i Madrid skulle man sitta och dricka kaffe på- men den kanske var ännu finare att se utifrån?

torsdag, februari 16, 2017

Om att normalisera kraftig övervikt

I USA är fler än 36 procent den vuxna befolkningen kraftigt överviktiga (=obesa dvs har ett BMI över 30.) och 17 procent av barn och tonåringar har liknande övervikt. På Genetic Litaracy Project fanns nyligen en artikel om detta. Som jämförelse fanns färre än 15 procent feta på sjuttiotalet och hos barn sågs det knappast. En följd är att numera finns ett ganska stort antal barn med diabetes typ II vilket på 70-talet knappast fanns. Sådan fetma är förenad med vart femte dödsfall i USA.

Fler än var tredje person är obes och således har detta blivit alltmer normalt och det finns en fett acceptans rörelse som strävar efter att normalisera fetma; Fettaktivisterna säger bland annat att detta är var och ens ensak men i artikeln hävdas att så enkelt är det inte. Man stöder sig därmed på genetisk forskning och epigenetik. Genetiken handlar om variation och mutationer av gener medan epigenetik handlar om förändringar hur generna uttrycker protein, man kan säga att epigenetiska förändrar cellernas funktion genom att tysta ner eller aktivera gener. De epigenetiska förändringarna kan bl a orsakas av miljöförändringar som vad man äter och de epigenetiska förändringarna kan i viss mån överföras mellan generationer och det är vad man funnit.

Mödrar och fäder som är obesa kan överföra sådana epigenetiska förändringar till sina barn som leder till att dessa också kan drabbas av fetmans sjukdomar högt blodtryck med dess följder hjärtsjukdom och stroke, diabetes, fettlever och mindre känt är att sjukdomar som tjocktarmscancer, reumatoid artrit och MS med mera och är knutna till fetma. Det är inget annat än en fettepidemi som hotar mångas hälsa. Fett acceptans rörelsen är alltså på ett sätt en farlig rörelse inte bara för individerna själva utan också för deras eventuella barn.

Samtidigt är det så att fettacceptans rörelsen har en funktion. Många överviktiga kämpar hela livet med sin vikt och klarar inte av att gå ned i vikt. Många vet till 100 procent hur de skall gå ned och att lyckas med viktnedgång ligger inte på det planet.  Det finns givetvis en hel del psykologi inblandat där man skäms för sin kropp och sitt ätbeteende. För många spelar kanske just de epigenetiska förändringarna in. Jag har svårt att förstå hur man skall klara viktnedgång om man inte tycker om sig själv eller sin kropp. Det hela är med andra ord inte så enkelt, men just att fettacceptansrörelsen kan spela en viktig roll får inte innebära att man samtidigt skall blunda för att övervikten är skadlig för hälsan och med stor sannolikhet kan få ett flertal allvarliga åkommor. Det är inte heller så att det är ens ensak, det kan mycket väl ge barnen ett antal följdsjukdomar om man som förälder har kraftig övervikt. Som i många fall; man måste försöka se saker från flera håll.

Utvecklingen att mer än var tredje vuxen person blivit kraftigt överviktigt är ingen naturlag och inte heller t"normalt" och riskerna med detta måste vi alla inse. Samhället måste ta till åtgärder. Där jag tror daglig fysisk aktivitet i skolan är det allra viktigaste och  som bonus visar mycket forskning att skolbetygen också skulle bli avsevärt bättre, färre människor skulle slås ut socialt redan som barn vilket idag sker.

måndag, februari 06, 2017

Duchennes muskeldystrofi

Duchennes muskeldystrofi är en genetisk sjukdom som vanligen finns hos pojkar, på grund av att den defekta genen finns i X-kromosomen och män har endast en X-kromosom medan kvinnor har två där den andra friska kromosomen skyddar mot sjukdomen.
Den sjuka genen gör att musklerna slutar att fungera och tillbakabildas, detta drabbar skelettmuskler men också hjärtmuskeln. Tidigare var det vanligt att man blev rullstolsburen i 10 års ålder men numera finns flera åtgärder att göra som kan skjuta på den tidpunkten . Om sjukdomen och rehabitering med mera kan man läsa på socialstyrelsens sida om sjukdomen.

Dystrofingenen är är ansvarig för bildandet av ett protein som heter dystrofin och detta protein är viktigt för musklernas funktion. Då genen är defekt som vid Duchennes dystrofi kan musklerna inte fungera. Helt hur och varför sjukdomen utvecklas kan man inte förklara skriver man på socialstyrelsens sida. Troligen förhåller det sig sålunda: Proteinet dystrofin fäster varje muskelfiber vid det membran som buntar samman muskelfibrerna och stabiliserar muskelfibrerna och utan detta fäste fungerar inte fibrerna och dras inte ihop sig eller tänjs ut som de ska.
Det finns mediciner på gång mot sjukdomen, redan nu används kortison vilket förbättrar situationen men som alltid vid kortisonbehandling finns biverkningar.
Eftersom det är en genetisk sjukdom har man försökt att hitta ngn form av genetisk terapi men inte lyckats, emellertid har man nu lyckats med en ny teknik att möjligen kunnat hitta en väg att behandla genetiskt.
Det finns redan nu mycket man kan göra ur rehabiliteringssynpunkt. Se socialstyrelsens artikel om sjukdomen.

Genen finns således i X-kromosomen och består av 79 sektioner eller exoner som uttrycker ( styr, guidar bildandet av) proteinet dystrofin. Det tycks vara så att om det är något fel på sektioner i mitten av genen kan proteinet fungera trots detta men kanske sämre. Om någon av ändarna av proteinenet är skadat fungerar det däremot inte. Det finns en likartad sjukdom som heter Beckers muskulära dystrofi där några av sektionerna i mitten är skadade men ändarna fungerar varför proteinet behåller en stor del av sin funktion.
Förutom eventuell genetisk behandling finns alltså möjlig farmakologisk behandling där man kommit längre; denna behandling skall ( med reservation för att jag fattar det rätt) kommer in senare i processen vid bildandet av dystrofin och tar inte bort exonen men deras förstörande roll så att möjligheterna för de defekta muskelfibrerna att förankras i det nämnda membranet som omger muskelfiberbuntarna förbättras.

Beträffande genteknik finns nu en lovande metod som kallas Crispr-Cas9, som tillåter forskarna att ta bort DNA sekvenser från utvalda platser på genomen eller sätta in sekvenser. Detta är vad man nu använt i djurförsök på möss som har de förändringar i generna som finns vid Duchennes muskeldystrofi.

I ett försök kunde man ta bort den aktuella sektionen exon 23 och därefter erhöll man fungerande muskelfibrer. Detta var på i de celler som producerar dystrofin. Försöket utfördes av Eric N. Olsons forskarteam vid University of Texas Southwestern Medical Center. Genom att dessa celler snabbt omsätts i kroppen ger det ingen längre förbättring, men man har också i andra försökt gjort likartade förändring i stamceller som sedan utvecklar de dystrofinproducerande cellerna. Studien utfördes av Amy J. Wagers forskargrupp vid Harvard University. Även detta gav upphov till fungerande dystrofin som fick muskelcellerna att dra ihop sig och sträckas ut. En fungerande sådan terapi skulle bara behöva ges en gång. Det skulle också göra att hjärtmusklerna ej heller påverkades. Men detta var på möss.
Det finns en del möjliga hinder mot att detta skulle fungera på människor. Inte minst måste immunsystemet acceptera den process som utförs med kroppsfrämmande ämnen med. De mediciner som studeras har kommit längre på väg. En av forskarna Olson säger : I think within a few years, those issues can be addressed.dvs möjligheterna att kunna göra försök med människor kan kommen inom några få år.
Skulle detta fungera är det nära botande av sjukdomen: man överför sjukdomen till en lindrigare form möjlig att leva med med mindre handikapp.

(min förhoppning)
Källor  NY Times
                Socialstyrelsen, Duchennes muskeldystrofi

fredag, februari 03, 2017

OM ATT RAMLA

Bild från Wikihow

Varje år inträffar tusentals skador efter att man ramlat och enbart höftfrakturer uppgår till 18000 skador årligen. Höftfrakturer eller brott på lårbenshalsen associerar man mest till äldre men fallskador kan inträffa i vilken ålder man än är och inte minst om man har något tillstånd som ökar risken att falla eller om man ägnar sig åt äventyrliga strapatser. Allra allvarligast kan de skador vara som inträffar om man slår i huvudet eller skadar nacke och ryggrad. Många fall kan förebyggas genom olika miljöåtgärder men personliga insatser av den enskilde är också viktiga. Exempel på förebyggande aktiviteter i samhället kan vara att ta bort hinder på gator och torg, att motverka halka, att ge äldre och andra som går långsammare tillräcklig tid att gå över gatan vid grönt ljus osv. Som enskild kan man träna styrka, koordination, balans, reflexer med mera och inte minst viktigt är att tänka sig in i hur man kan falla så riskfritt som möjligt.

Hur skall man bete sig om man ramlar?
Nyligen fanns en artikel i NY Times om detta. Här följer litet om vad som diskuteras där:
Sjukgymnasten Jessica Schwartz tränar idrottare och personer med proteser i hur man ramlar utan att skada sig.
Viktigast är att skydda huvudet”, säger hon. Försök att hamna på sidan om du ramlar och väj undan med huvudet. Undvik att falla rakt bakåt eller framåt. Mycket lättare att slå i huvudet då och få hjärnskakning. Efter att man slagit i huvudet sker en kraftfull rörelse åt andra hållet som kan ge whiplashskador och annat. Att falla rakt bakåt eller framåt ökar också risken att skada ryggrad, ryggmärg och andra vitala organ.

Schwarz säger även att man skall undvika att falla med rakt utsträckta armar, något som gör att att största belastningen koncentreras där och man riskerar en armfraktur.
Man bör också undvika att ramla så att knän tar hela belastningen vilket kan ge knäskålsskador, man bör överhuvudtaget undvika att en liten del av kroppen tar emot hela belastningen av den egna vikten då man faller. I stället skall man försöka falla med böjda armar och ben och försöka hamna på det ställe av kroppen där man har som mest mjukdelar. ”Man skall sträva efter att hamna på köttiga delar i stället för ben”, säger en stuntman i artikeln.”Din instinkt säger åt dig att sträcka ut armar eller skydda dig med knä eller fot”. Men dessa är hårda och dämpar inte fallet. Man skall försöka att följa med i fallet och inte kämpa mot- något som fallskärmshoppare tränar.

Man skall försöka få fallet mot marken så att när man träffar marken kan få tillstånd en flerstegsprocess och få kroppsvikten att fördela sig till flera och större områden, säger en tränare i fallskärmshoppsteknik. Fallskärmshopparens mål är att ramla på sidan i vindens riktning och inte bekämpa fallets kraft. När fötterna vidrör marken försöker de omedelbart ta emot belastningen också med underben och lårområde och musklerna i höftområdet för att sedan rulla över och låta den stora muskeln (m.latissimus dorsi) som löper längs baksidan arbeta för att slutligen via fötterna ståupp med benen böjda framför sig.
På liknande sätt tränar man i olika kampsporter hur man skall ta emot fall.

Man skall acceptera att man faller och följa med i det, runt din kropp och inte stelna till. Fördela energin så att du faller på så stor yta som möjligt”, säger Paul Schreiner en instruktör med svart bälte i jiu jitsu. ”Detta sparar kroppen”.
Andra experter säger att det är viktigt att slappna av då man faller. Det är mindre risk att skadas om musklerna slappas av. Stela muskler är din fiende och slapphet din vän. En av experterna säger att det är de som är berusade tenderar att inte skadas i bilolyckor ( jag vet inte om det är sant men nog har man hört om att berusade ofta klarar sig bra. Vad vetenskap och statistik säger vet jag inte).
Ju mer vältränad man är desto lättare blir det att slappna av, vrida sig åt sidan och ta emot fallet med en stor del av kroppen. Detta betyder inte att man måste vara en elitidrottare eller fallskärmshoppare för att ta emot fallet bra. Småbarn klarar ofta fall bra eftersom de sällan är rädda eller spända säger fysioterapeuten Eric Moen. Sjukgymnaster och andra kan hjälpa till att stärka dina svagheter samt din vighet och balans.


Egna erfarenheter:
Jag skulle vilja göra reklam för stavar som inte bara kan tjäna som motionsredskap utan också till exempel i terräng eller där det finns ökad risk för ojämnheter och halka kan utgöra ett par extra ben. Använder det då jag går i obanad terräng eller vid halka ( men allra helst undviker jag halka).

En gång i tiden började jag träna judo men det blev kortvarigt. Jag lärde mig dock lite fallteknik. För ett tiotal år sedan ramlade jag en hel del men nu har det blivit bättre fast jag halkar ofta till. Jag tycker jag tränat upp en bra balans och bra reflexer och kanske det hjälpt till att undvika att ramla. Jag tror inte jag ramlat sedan jag intensivtränade balansen under vistelsen på Vintersol 2004. Jag är också noga med att titta där jag sätter stegen, speciellt i trappor och liknande. När jag halkar till är det ofta på plan mark där jag inte tittar på marken. Jag försöker att träna på att inte titta alltför mycket utan mera känna med kroppen var jag sätter stegen. Det är bra att ha vetskap om var man kroppsdelarna befinner sig- en del av kroppskännedomen.

Kan man träna fall? Jag försöker träna lite då jag sitter i sängen och försöker ramla åt sidan och ta emot mig mjukt, följa med fallet. Något annat man kan göra är att träna på att ta sig upp från golvet eller marken. För alla är inte detta helt enkelt.

Wikihow. På websidan wikihow finns beskrivning av hur man skall undvika fall. Sidan är på engelska men man kan få den översatt med google translate. Där finns fina bilder som kan vägleda.

Tycker du att detta var nyttigt att läsa? Har du erfarenheter att förmedla -lämna en kommentar.

måndag, januari 23, 2017

Om boken Hjärnstark-hur motion och träning stärker din hjärna av Anders Hansen.


Som titeln säger handlar boken om betydelsen av att röra på sig för en god hälsa och riktar sig till såväl sjuk som frisk. Framför allt poängteras den fysiska aktivitetens förebyggande roll vare sig det handlar om att förebygga dåligt minne, depression, oro i klassrum och inlärningssvårigheteter och kanske inte minst stresshantering.

Boken är i mycket uppdaterad beträffande aktuell forskning- Anders Hansen, läkare med psykiatrisk specialitet följer regelbundet ny forskning och är en av de flitigaste rapportörerna och skribenterna avseende forskning i Läkartidningen. Denna bok är en stor insats inom fältet att förklara nyare vetenskap på ett lättförståeligt sätt för en bredare publik.

I boken tydliggör författaren stressens natur- hurusom den var och är en nödvändighet för vår och flertalet djurarters överlevnad, om vikten av att snabbt kunna ställa om sin kropp från ett lojt tillstånd till höjd vaksamhet med skärpta sinnen och en kropp beredd på starkt aktivitet – men också hur i vårt samhälle samma art- och livräddande mekanismer leder till försämrad livskvalitet och på sikt sjukdom, om man inte lyckas hitta adekvata sätt att hantera situationer där man känner sig jagad i dagens samhälle.

Centrum för stress i hjärnan utgör den mandelformade nervcellsansamlingen amygdala, man kanske skulle kunna likna den vid en telefonväxel, larmcentral som när signaler kommer in till hjärnan från syn, hörsel och andra källor om att fara är på gång sätter in åtgärder för att motverka, förebygga hotande skador.

Stressförloppet sker via hypothalamus (område inne i hjärnan), som signalerar till hypofys (körtel under hjärnan) vilken insöndrar hormoner till binjurar, där kortisol, centralt ämne i viktiga i stressreaktioner börjar spruta ut i kroppen och sätta kroppen i högsta hugg och aktivitet, som får bland annat Zlatan att göra mål. Ibland kan denna mekanism agera utan hämningar och fick till exempel boxaren Tyson att bita av en del av sin motståndares öra ( Detta kallas en kapning av amygdala- amygdala hijack). Men amygdala kapning är inte det stora problemet utan det rör sig om vad vi alla utsätts för i vardagen, nämligen att i vårt samhälle finns en uppsjö av situationer som vi kan uppfatta som faror, och skillnaden mellan att bli överfallen av en varg eller att ha bråttom att hämta barnen från dagis förmår stressystemet inte riktigt att uppfatta. I tidiga studier kunde man mycket tydligt se detta när man mätte stresshormonet kortisol hos män och kvinnor och fann att mäns stressnivå sjönk efter jobbet medan kvinnors fortsatte att vara högt även efter jobbet, sannolikt tydande på att kvinnorna skötte det mesta hemma som matlagning och liknande, men kanske kunde det också bero på den berömda simultankapaciteten, som kan utgöra en stressfälla.

På vilket sätt motverkar fysisk träning stressens effekter. I hjärnan finns två centra; hippokampus och frontalloben som är viktiga därvidlag. Hippokampus är centralt för vårt minne men har också en dämpande- reglerande effekt på alarmcentralen amygdala ( kanske pga att minnet härbergeras där). I långa loppet kan nervceller i hippokampus påverkas och dö av stresshormonet kortisol och det är här träningen kommer in, träningen kan nämligen göra att hippokampus växer, nya nervceller bildas. (det är relativt ny forskning att nya nervceller kan bildas – vilket kallas neuroplasticitet). Det andra centrat som utgör en broms på stressen är frontalloben. Den utgör en del av vår medvetna hjärna, viktig för kognitiv förmåga och gör att vi medvetet kan bearbeta hur faran ser ut, sätta den i relation till övriga omständigheter ( Det vilda djuret är inte farligt om det finns en tjock, stark glasvägg emellan. Jag är inte tvungen att säga ja i alla situationer. Etc.) Även frontalloben växer och får nya celler om man tränar. Anders Hansen skriver att helst skall man springa eller cykla så att man får en ordentlig pulsökning. Har man svårigheter att springa är den fysiska aktivitet man klarar av viktig- det finns mycket erfarenhet och en hel del forskning om detta.

Mera som positivt kan påverka din hjärna vid fysisk aktivitet. Själva ansträngningen ökar kortisolhalten i kroppen men efter aktiviteten går den ner och vid upprepad träning sjunker den alltmer. Träningen gör också att kortisolhalten inte ökar i samma utsträckning som tidigare av orsaker som stress på jobbet, bilköer osv. vilket innebär att kropp och hjärna utsätts för lägre halter av kortisol. Positivt är också att enbart ett träningspass subjektivt kan lindra om man är stressad- åtminstone en stund och ju fler gånger man tränar blir den stunden allt längre. Det inte bara känns så- skulle man mäta kortisolhalten finner man att den minskar.

Det finns farmaka mot stress. Lugnande tabletter typ bensodiazepiner är sådana, problemet är att man behöver mer och mer genom att de kan förlora sin effekt. De är tillvänjande. Alkohol kan också ha liknande dämpning av stress men även den har som vi vet en tillvänjande effekt. Medlen påverkar ett ämne i hjärnan som heter GABA, vilket har förmågan att dämpa stressens påverkan på hjärncellerna. Emellertid är det så att GABA är mycket påverkbart av träning. Detta är komplicerat och författaren förklarar en del i boken. Hur som helst är summan av kardemumman att det stressmotverkande ämnet GABA ökar av träning. Utanför hjärnan finns också ett ämne som motverkar stress. Detta ämne ökas genom muskelträning och det gör att Anders Hansen kallar musklerna ett reningsverk mot stress.

På liknande sätt går författaren igenom ett antal funktioner i hjärnan och många tillstånd, friska som sjuka som gynnsamt kan påverkas av att man rör på sig regelbundet. Rekommenderar således boken starkt.



måndag, januari 09, 2017

Bok om besvär från urinvägar

Huvudvärk i bäckenet



Jag håller på att läsa boken A Headache in the Pelvis: A new understanding and treatment for prostatitis and chronic pelvic pain syndromes skriven av (perceptions)psykologen David Wise och läkaren Rodney U. Anderson vid Stanforduniversitet (University of California). Författarna tar itu med ett mycket vanligt men också svårbehandlat tillstånd kroniskt smärtsyndrom i bäckenet ( Chronic pelvic pain syndrom= CPPS), vilket tidigare hos män i stort motsvarade kronisk prostatit. Tillståndet kroniskt smärtsyndrom i bäckenet finns också hos kvinnor. Författarna skriver att ungefär 50 procent av alla män någon gång har symtom på detta tillstånd. I 2016 års rapport om prostatasjukdomar( 2016 Annual Report on PROSTATE DISEASES) från Harvards medicinska lärosäte skriver man att prostatit finns hos mellan 9-16 procent någon gång under livet beroende på hur det definieras och att endast en liten del av detta utgörs av akut prostatit eller kronisk prostatit orsakade av bakterier som kan behandlas med antibiotikum.

Tillståndet kroniskt smärtsyndrom i bäckenet, i fortsättningen kallar jag det CPPS, är således ett synnerligen vanligt tillstånd och inte bara vanligt utan också mycket besvärande som drabbar många män och kvinnor. Man (urologer och läkare) har slutat att använda kronisk prostatit för detta tillstånd eftersom man inte kan påvisa att det är en sjukdom i prostatan men länge har tillståndet behandlats med antibiotika eftersom man inte haft annat erbjuda och att man temporärt ibland sett effekt (placebo) och tillståndet har också medfört att man även gjort kirurgiska ingrepp enligt vad som beskrivs i boken.

I korthet har författarna funnit att en stor del av CPPS patienter lider av ett tillstånd orsakad av överanvändning av den mänskliga instinkten att skydda genitalier, ändtarm och andra organ i bäckenet från skada och smärta genom att dra samman muskulaturen i bäckenet och bäckenbotten , med påföljden att detta efterhand lett till förkortade, ömmande och smärtande muskler som i sin tur även påverkat funktion i urinvägar, könsorgan och tarm. Hos män har detta lett till smärtor i ändtarm, i perineum (området mellan pung och ändtarmsöppning), smärtorna kan vara intermittenta eller mer eller mindre konstanta och kan kännas då man ligger, sitter eller står. Smärtor högre upp som om de vore från urinblåsan är också vanliga liksom smärtor i testiklar eller penis. Tillståndet kan också kännas som smärtor i svansregionen och nedre delen av ländrygg. Tillståndet ger ofta nedsatt sexuell funktion eftersom det smärtar, likaså påverkar det urineringen med frekventa trängningar och smärta. Naturligt nog påverkar detta också psyket och det är också något många män inte söker hjälp för och då man gjort så har inte funnits mycket hjälp att få. Hos kvinnor är smärtorna ofta lokaliserade till vaginaregionen ytligt eller djupare. Även hos kvinnor finns många av de symtom som finns hos män med besvär från ändtarm, svansregion och ländrygg och från sfären framtill ovan bäckenbenet. Hos både män och kvinnor finns ett tillstånd som kallas interstitiell cystit ( icke bakteriell inflammation i blåsan) som författarna också i många fall kan bero på de förkortade, smärtande och ömmande musklerna i bäckenet.

Vad som är nytt med boken är att man tycker sig ha funnit en fungerande behandling för tillståndet. Behandlingen utvecklades psykologen David Wise för egen del efter att han i många år sökt hjälp för sin kroniska prostatit utan att ha fått någon. Behandlingen har man utvecklat till något som kallas The Stanford Protocol som går ut på att medelst avslappningsmetoder försöka få de spända och ömmande musklerna i bäckenet att ge med sig och slappna av. Det är dock inte vilken avslappning som helst. Det är dels en avslappning som går ut på att dels temporärt försöka slappna av i bäckenet för korta perioder när man sitter, går och liknande men det är också en avslappning som utövas mer koncentrerat och längre perioder. Det går bland annat ut på att finna triggerpunkter från vilka man vill få fram den spända musklerna och så småningom få dem avslappade. Dessa triggerpunkter finns både i huden i området men också i det inre som i ändtarm eller vagina. Denna avslappning kan man alltså inte praktisera själv. Författarna skriver också att man inte vill sälja de avslappningsband ( idag sannolikt CD el ngt nyare media) som man använder utan vill använda dem enbart i samband med den behandling man erbjuder vid Stanford. Där erbjuder man sexdagarssessioner för att egenbehandling sedan kan fortsätta hemma eventuellt med assistans.


Detta är ju intressant ur den synpunkten att det är ganska vanliga tillstånd och jag har inte sällan stött på det hos både kvinnor och män men inte haft så mycket att erbjuda. Emellertid tror jag själva tankesättet ger en ingång till bättre behandling. Det är väl inte omöjligt att en välfungerande avslappning till exempel hos fysioterapeut kan vara till hjälp liksom minskning av stress, psykologiska samtal. Med boken ser jag ett hopp för ett svårbehandlat tillstånd.

onsdag, december 28, 2016

Utvärdering av hälsan årsskiftet 2016/17 och ett Gott Nytt år 2017



Det har gått ytterligare ett år. Min hälsa är stabil.

Kondition är bra. Jag går promenader om en till två timmar dagligen. Har inga speciella svagheter. Jag kan vid vissa aktiviteter i samband med  morgongympa och yoga märka att det varit påverkan i hö arm men det märker jag inte i vardagen.
Inga påtagliga balansproblem även om jag tar mina felsteg ibland och kan snubbla. Där har jag mycket nytta av att jag tränat balans och reflexer . I princip tror jag alla borde göra sådan träning om man har denna typ av sjukdom eller om man börjat bli äldre.

Beträffande urinfunktion har den senaste månaden tyckts bli påtagligt bättre. Jag kommer att skriva om varför senare om det håller i sig.

Hur har jag det med tänket- de kognitiva funktionerna.  Långsamt håller spanskan på att invadera mig och jag tror att jag kommer att kunna spanska ganska bra så småningom.
Att lära ett nytt språk är nog en bra aktivitet som tränar de kognitiva funktionerna men enligt Anders Hansen är fysiska aktiviteterna som jogga, gå och liknande det som skyddar allra mest mot Alzheimer och  kognitivt åldrande och det gäller skulle jag tro de kognitiva funktionerna vid MS också.Det finns en artikel och intervju med psykiatern Anders Hansson i SVD "Din livsstil styr hur din hjärna utveckas" om detta som är intressant att läsa och som man kan lära sig mycket av. Jag skulle vilja lägga till delvis i från egen erfarenhet att den som inte klarar aktivitet för att svettas rejält ändå har stor nytta av regelbunden aktivitet utifrån sina egna möjligheter och förmågor. GOTT NYTT ÅR!

onsdag, december 21, 2016

Mindfulness, meditation

Det anns häromdagen en artikel om meditation och mindfulness i DN , som var väl värd att läsa. Som metod tror jag att denna metodik är värdefull  om man inte mår bra i fysiskt eller fysiskt avseende. Det hör till det där som man kan göra själv och inte behöver kosta något mer än tid och engagemang. Man kan läsa artikeln här:http://www.dn.se/insidan/sa-paverkar-meditation-hjarnan/